we will still be friends forever

Lustigt det där, hur man kan sakna en människa och bli alldeles gråtmild och tårögd bara den hör av sig. Att prata så som man gjorde för 1 år sedan. Jag som har sjukt svårt för att visa känslor och vara känslosam började i princip gråta idag, här framför datorn för någon timme sedan. Pratade med en underbart vacker människa, både på insidan och på utsidan, roligare än alla dom jag mött och precis lika sjuk i huvudet som jag är. Det kändes så bra.
Nu tänker jag gråta lite bara av lycka. Varför vet jag inte. Jag är så känslosam idag.
Saknar.